När ett nej betyder ja

Häromdagen läste jag ett underbart blogginlägg från en av mina Polymer Clay-vänner, Daniel Torres som skriver om ”When saying no means saying yes”.

Det här med att säja nej är något som jag varit dålig på i hela livet. Samtidigt är det något som jag sedan i höstas försökt ta tag i. Det är ju liksom dags nu, tycker jag, även om det är mycket svårt för det går emot min personlighet.

Jag är en människa som tycker om människor. Jag vill göra gott. Jag vill göra alla andra glada och lyckliga. Kan jag göra något för att underlätta deras liv gör jag gärna det.

Och det låter ju bra. Men vad blir konsekvenserna?

Jo, att det liksom varken blir hackat eller malet. Och den person som glöms bort – både av mig själv och av andra – är jag själv. Och även om jag känner mig nöjd med att ha hjälpt andra så är det  som om någonting saknas. Jag hinner inte med mig själv eftersom jag bara finns till för andra.

Men nu ska det bli slut med det. Visst ska jag fortsätta att finnas till för andra – det är ju liksom det som är medmänsklighet, att man ställer upp för varandra. Men samtidigt har jag påbörjat en väg där jag ska ta mycket större hänsyn till mig själv, till vad jag verkligen vill och vad jag blir lycklig av. Och jag tror faktiskt att även mina vänner kommer att tycka att det är helt OK.

Behöver jag säga att polymerlera kommer att få mer plats i mitt liv framöver? Att jag kommer att säga nej till en del saker för att få möjlighet att säja ja till den underbara leran och de konstnärliga uttrycksmöjligheterna? 🙂

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *