Sleipner, del 5 – stegra sig på en sten

sleipner_6Bland det jag tycker är roligast är att skapa en Mosebacke Häst i samspel med den som ska ha hästen. Anledningen är naturligtvis att jag lär mig så mycket mer då, vi blir två människor vars tankar och idéer möts och blöts. På det sättet kommer det in så mycket mer i hästen än om jag utgår bara från mig själv, mina idéer och min erfarenhet.

När vi stämde av för några dagar sedan såg jag på beställaren att denne inte var helt nöjd. Jag hade tänkt mig Sleipner ungefär som en islänning, en stor sådan, och i någon form av tölt med huvudet högt. Jag fick nästan dra det ur beställaren, för han var noga med att jag skulle ha min konstnärliga frihet och tolkning.

– Men det är du som ska ha den hemma hos dig, invände jag. Du måste tala om ifall det är något som du inte är nöjd med så kan jag ändra på det.

– Njaaaa, inte så dressyrig, sade han så småningom.

Och så hade jag lärt mig något nytt! 🙂

För mig som både rider dressyr och umgås med dressyrryttare betyder inte “dressyrig” riktigt samma sak som för den som inte är inne i hästvärlden. Alltså fick jag ställa en del kompletterande frågor, och nu  har jag delvis arbetat om Sleipner så att han står på ett klipputsprång, med mer böjd hals, mer samling, mer vikt på bakdelen och med mer kraft.

Nu har han bara tre hovar i marken. Och dessa tre hovar är samtliga bakhovar. När jag gör hästar som står  så “obalanserat” brukar jag fästa dem med ståltråd i en träbit som jag sedan klär med lera – oftast gör jag så att leran ser ut som sten. På det sättet får hästen en större yta mot underlaget och kan hålla balansen även om den är i “obalans”.

Leave a Reply

Your e-mail address will not be published. Required fields are marked *