Färgsprakande tavla med hästhuvud

En häst för Gifted Childrens Program – GCP

posted in: konst | 0

Det är många som tror att begåvade barn har det lätt för sig, men ofta är det faktiskt tvärtom. Det är inte ovanligt att de betraktas som ”besvärliga” med sina ofta märkliga frågor, förmågor och udda beteende. Därmed får de sämre möjligheter att utvecklas och det finns risk att de hamnar utanför både socialt och kunskapsmässigt.

Vad är GCP?

Därför finns i många länder Gifted Children Program – GCP. I Sverige är det Mensa Sverige som driver verksamheten vars mål är att alla föräldrar och pedagoger utvecklar en självklar förståelse för särbegåvade personers förutsättningar och behov och att alla vuxna på ett inspirerande sätt kan bemöta även särbegåvade barn och unga så att de kan utvecklas maximalt. Förhoppningsvis leder verksamheten till att fler särbegåvade barn ska bli sedda och respekterade och därmed på ett bättre sätt komma till sin rätt såväl i, utanför som efter skolan. Till glädje för både sig själva, sina klasskamrater, föräldrar och lärare men också för samhället som helhet.

Här kan du läsa mer om GCP: https://www.mensa.se/gcp/gifted-children-program-gcp-r3/

Välgörenhetsauktion

Under Kristi Himmelsfärdshelgen pågår en välgörenhetsauktion med konst till förmån för GCP-verksamheten. Jag har donerat en färgsprakande tavla där man upptäcker ett hästhuvud om man tittar en liten stund. Hoppas att många bjuder på den så att den ideella GCP-verksamheten får mer resurser!

Så här skapade jag tavlan

Det hela började som vanligt med en idé – och idén kom från en T-shirt med ett hästhuvud som jag deltog med i den globala och jurybedömda Polymer Clay Awards. Jag kommer att visa upp den T-shirten i ett senare blogginlägg.

Ateljebord med polymerlera i många olika färger.

En palett av veneers

Jag började med att skapa en ”palett” med olika veneers – tunna, tunna skivor av polymerlera. Jag gjorde dels några så kallade skinner blends i klara färger (skinner blend är när man låter lerans färger tona in i varandra) och dels några veneers som är baserade på skräplera. Skräplera är den lera som blir över när man skapat andra saker. Jag slänger aldrig lera som blir över utan rullar ihop den i klumpar som jag sedan kan använda inuti andra projekt och hästskulpturer, men ibland upptäcker jag att dessa skräplereklumpar består av riktigt vackra färger och  mönster.  Varför inte använda dem – kanske köra dem genom pastamaskinen och göra vackra veneers av dem?

Ateljébord med påbörjad tavla i klara färger.

Bakgrund av canvas

Sedan var det dags att börja måla. Jag använde akrylfärger på en canvas-duk. Jag ville göra en riktigt, riktigt sprakande tavla, så jag har använt klara färger som liksom slår mot varandra så man ska bli verkligt glad i ögonen när man tittar på den. Det är ett landskap med himmel, skog och stora fält med blommor på – för visst är det ute i naturen som hästarna trivs bäst?

Stiliserat hästhuvud ritat med blyerts.

Mall för hästhuvudet

Därefter ritade jag upp hästhuvudet på ett papper. Varje fält blir mallen till en bit veneer. När jag börjar planera ett konstverk så har jag ju en idé om hur jag vill att slutresultatet ska se ut. Därefter börjar jag fundera närmare kring färger och former – och inte minst kring vilka tekniker jag ska använda och vad som ska göras i vilken ordning. Det är det som gör det så stimulerande att arbeta med polymerlera eftersom i stort sett varje nytt projekt innehåller någon form av tekniskt nytänkande.

Papper med utskurna former och veneerbitar i klara färger.

Formerna skärs ut

Sedan var det dags att börja skära ut former ut veneer-bitarna med hjälp av den mall jag skapat. För att göra det enklare skar jag först ut delarna ut papperet, det gjorde det enklare att rita upp formen på veneern innan jag började skära med en lite vass kniv.

Formerna limmas på plats

Slutligen var det dags att under stor spänning börja limma fast de veneerbitar jag skurit till på själva tavlan. Det är först nu som jag ser slutresultatet och får reda på om det blev som jag tänkt mig.

Om jag blev nöjd? Ja, det blev jag. Jag ville att tavla i första hand skulle upplevas som någon form av färgexplosion som skapar glädje, och att det är först när man har tittat en liten stund som hästen ska börja framträda. När man väl har sett den är den svår att bortse ifrån.

Vad tycker du?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *