Att vara sann

posted in: Inspiration, konst, skapande | 0

Det sägs ofta att man ska vara sann. Särskilt mot sig själv. I konstens värld handlar det om att vara sann mot sig själv och sina talanger.

Och det är här som det blir så ambivalent.

Å ena sidan känner man hur man fylls av kreativitet och bubblande skaparglädje. Det finns så mycket här i världen man kan skapa. Det finns så mycket material att använda. Och det finns så mycket frihet att kombinera vad-som-helst till vad-som-helst. Det finns så mycket idéer kring hur man kan göra detta. Och det finns en sådan iver att få sätta igång – att få se hur det blir i verkligheten. Som ett sprudlande vattenfall av glädje, färger, former och möjligheter . Skapade utifrån djupet av ens själ, kanske till och med i samklang med den stor Skaparen av allt. Hur man ska kunna skapa saker som gör att andra får da del och vara med och glädjas åt det som skapats. Som blir en kommunikation mellan människor. Som skapar broar.

Å den andra sidan finns tvivlet. Inte kan det väl bli bra. Inte kan väl någon tycka att det som jag gör är bra. OM jag visar upp det för andra kommer jag bara att tvinga dem till vita lögner – för inte tycker de om det de ser, de bara känner sig tvingade att säga snälla saker. Jag är egentligen väldigt medelmåttig. Låt vara att jag kan ha ganska rolig när jag skapar, men det är något privat, det är inte något som jag vare sig ska eller bör dela med andra. Och absolut inte sätta någon prislapp på, för det är ju inte värt något.

Så vad gör man?

Ja, kanske som jag. Jag skapar ändå. För att jag tycker om det. För att det ger mig något. För att jag mår bra av det. Det finns ingen underbarare känsla av när idén slår rot och alla mina hjärnvindlingar blir precis varma när jag under långa promenader och vid ateljébordet med pennan i handen börjar planera det kommande verket. När allting är möjligt – när jag ser problemen – både de rent konstnärliga/färgmässiga/balansmässiga och de rent tekniska – vilket ska jag göra först, vilka tekniker ska jag använda? När jag bara struntar i vad alla andra tycker, när det som jag skapar – eller snarare det som skapas med mig som kanal och möjliggörare – växer fram med hjälp av mina händer. Ofta känns det nästan som trolleri. Och det är då som jag är övertygad att jag får hjälp av en annan – och högre – Skapare. Att vi skapar tillsammans.

När andra får se det som jag/vi skapat så är det spännande. Vad ser de i verket? Vad tycker de om? Vad är det som de har problem med eller frågor kring? Det är inte alltid som det som jag själv tycker om är det som är mest uppskattat. Till exempel är den Mosebacke Häst som jag är allra, allra mest stolt över kvar hemma hos mig, trots att det var många månader sedan den skapades. Det är helt enkelt ingen som sett dess kvaliteter på samma sätt som jag ser dem. Å andra sidan har hästar som jag har en lite halvljummen inställning till fått fantastiska lovord – de har verkligen träffat rakt i hjärtat på betraktaren. För det är ju så man säger – att skönheten finns i betraktarens ögon.

Man måste leva med båda sidorna; både tvivlet på sig själv och stoltheten över det man faktiskt gör. Det viktiga är att vara sann mot sig själv, att skapa och göra det som man själv vill skapa utan att lyssna alltför mycket (bara lite lagom) på andras kritiska röster. Först då är man sann mot sig själv och sina talanger.

Och det gäller inte bara mig. Det gäller dig också.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *