Så otroligt mycket inspiration och så otroligt många inspirerande människor!
Det är fortfarande två späckade heldagar kvar av konferensen EuroSynergy och jag har redan problem med var jag ska göra av all inspiration! Jag gör mitt bästa för att spara genom att föra noggranna anteckningar – och inte minst att försöka skriva ner alla idéer som kommer loss inuti mitt huvud. För det är ju just detta som händer när konstnärliga människor möts – man byter idéer, tekniker och tankar med varandra och sporrar varandra till att ta nästa steg i sin utveckling.
Förmiddagens general session bjöd Bonnie Bishoff från USA på i sitt föredrag ”Polymer without limitation – from beads to credenza and beyond”.
Hon underströk hur fantastiskt det är att vara mitt i en sådan här dynamisk grupp av kreativa och internationella konstnärer. Vi är nämligen många som delar samma problem; folk runtomkring förstår inte vad polymerkonstnärskap innebär. ”Jag har ägnat mycket tid åt att utbilda människor i vad det är de tittar på”, sade hon. En vanlig fråga är vad som händer om polymerföremålet trillar i golvet eller står i solen. ”Det är ingen som frågar vad som händer om man tappar ett glasföremål i golvet eller om man ställer ett träföremål i fönstret…”
”Vi är så många, så hungriga och vi söker alla så inspirerat efter möjlighet att ta nästa steg i vår konstnärliga uteckling”, sade hon och fortsatte: ”The more I work, the dumber I get”.
Och visst är det så. Ju mer man lär sig desto mer inser man att det är så mycket man inte förstår – att det finns så oerhört mycket kvar att lära sig.
För att inte bli alltför överväldigad av allt detta är en lösning att se konsten som ett äventyr. Just Bonnie har utvecklats inom konsten tillsammans med sin partner, och det kan ibland vara lite svårt att se var gränserna går mellan vilka delar han har skapat och vilka delar hon har skapat. Men jag tror att det ofta är han som skapat själva trädelarna i de inredningsdetaljer som de skapar. Bonnie arbetar mer med att dekorera de stora ytorna. Och det gör hon som sagt med polymer i olika tekniker. Den ständiga frågan är hur de ska kunna utveckla sin möbler och inredningsdetaljer ännu mer, vad kan man göra med polymer som man inte kan göra med andra material och var finns egentligen gränserna?
Ofta arbetar hon med stora, tunna ytor som limmas fast på träet, ungefär som laminat. Och hon älskar att fundera kring olika typer av mönster. ”Patterns reflect the exuberance of creation” och ”Possibility is the gift of existence” förklarade hon. Hon berättade också att hennes bor kallar henne för ”idéhamster” för hon är alltid i full fart i hjulet!
Det var mycket spännande att följa med Bonnies resa genom olika tekniker och material. Man känner verkligen hur det ena verket ger idéer till nästa. Man inser också att man inte behöver vara rädd fär att bli ”färdig” med polymer som material, för det finns alltid nya tekniker och nya kombinationer av tekniker att utforska. Det handlar om att försöka förstå det språk som leran talar, hur man ska göra sitt bästa för att få den att ”sjunga”. Och frågar man lera om den klarar av nästa utmaning svarar den ofta: ”Inga problem – det här fixar jag!”
Rubriken på Maggie Maggios (från USA) föredrag var ”Millefiore Magic – Color tricks for caners”. Och så pratade hon nästan inte alls om caning (alltså att skapa mönsterstavar). Hon gav i stället ett helt underbar och fantastisk lektion i färglära med grunden i färg som inspiration.
”Jag skapar därför att jag vill leka med färg, färg är min passion.”
Färg finns överallt omkring oss. Det finns både klara och lysande färger samt dova färger och komplexa färger. Och vi har en tendens att inte lägga så stor vikt vid de komplexa färgerna trots att de finns nästan överallt och spelar en väldigt stor roll.
Innan dagens seminarium trodde jag att jag kunde det där med färglära ganska bra. Jag har jobbat med färger på olika sätt i hela mitt liv och har känt mig ganska trygg i detta. Men så kom idag Maggie och ställde allt på huvudet. Först och främst tog hon både det additiva och det subtraktiva färgsystemen (CMY och RGB) och liksom jämställde dem och talade om att det finns sex grundfärger och inte tre. Hon förklarade på ett föredömligt sätt varför vissa canes totalt går åt pepparn när man reducerar dem och varför vissa andra klarar sig mycket bra.
Maggie visade på mängder av dimensioner av färghantering som jag inte tänkt så mycket på tidigare, på hur många dimensioner det finns av en enda färg och på vilket sätt de olika färgerna påverkar varandra, varför det additiva färgsystemet ibland sätter gränserna och varför det ibland är det subtraktiva. Men det räcker inte med det – det handlar också om på vilket sätt den mänskliga hjärnan uppfattar färger. För när vi tittar på något sker mängder av olika färgjusteringar i vår hjärna på ett för oss omedvetet sätt. Därför kan samma färg upplevas på helt olika sätt beroende på i vilken miljö och i vilket ljus man ser den – och då talar jag inte bara om olika typer av färg på ljuset… Det finns mängder av olika typer av illusioner, dvs när hjärnan ”ser” något annat än vad som egentligen finns där.
Natalia de Leaniz och Daniel Torres från Spanien hade en spännande general session om artnership. Nej, jag har inte stavat fel, de menar Art-Nership, alltså att två eller fler konstnärer slår sig ihop och skapar tillsammans vilket skapa både utveckling och utmaningar. Här var det flera av konferensdeltagarna som visade upp sin samarbetsprojekt och berättade sin historia om hur detta hade utvecklat dem och i många fall skickades resultaten runt bland deltagarna i salen.
”There is only one rule”, sade Daniel: ”There are no rules.”
Det hela handlar om att komma överens om vad man ska dela, hur man ska kommunicera med varandra, hur man ska stötta varandra, hur man hittar en bra rytm I arbetet, hur man tar om hand det oväntade, hur man möter kreativitet versus disciplin, hur man gör för att våga lite mer och hur man hittar inspiration, behåller generositeten och samtidigt har underbart roligt!
”Sharers are the new leaders!” var avslutningsorden.
Seminariet om Pietra Dura (hård sten) med Sue Heaser från England var också otroligt inspirerande. Pietra Dura är en teknik med rötter från 1600-talets Florens där man skapade tavlor med hjälp av tunt, tunt skivad sten av olika slag.
Sue är egentligen arkeolog, och det var när hon ritade av arkeologiska fynd som hon började fascineras av tidigare tider och såg det som en enorm källa till inspiration i hennes konstnärliga skapande, även om hon envisas med att hon inte är konstnär :”Jag är författare och lärare”.
Hon började alltså fundera över om det inte skulle gå att översätta Pietra Dura till Polymer Clay. Och hon lyckades mycket väl, som du ser på bilderna. En stor fördel är att man inte behöver hålla sig till de färger som man kan hitta i stenar, utan i polymer kan man ju blanda till vilka färger och vilka mönster som man vill, och ofta fungerar skräpleran riktigt bra.
Jag blev så otroligt inspirerad att jag helst skulle vilka åka hem direkt och börja testa alla de finesser som hon så generöst lärde ut, men jag får som sagt nöja mig med att anteckna alla idéer till ett senare tillfälle. Åh, vad spännande det ska bli och åh så KUL ska jag ha! Blir det som jag hoppas och tror har jag genom det seminariet tagit ett stort steg vidare i hur jag kan utveckla mönstren på mina Mosebacke Hästar!
Den långa dagen avslutades vid sex-snåret med en clinic med Maria Alexandrou från Cypern som berättade en härlig framgångshistoria om hur hon startat en framgångsrik guild för Polymer Clay på Cypern.
Lämna ett svar