Den kinesiska zodiaken består av tolv djur som kombineras med fem element. Det innebär att samma kombination bara återkommer vart 60:e år. Just 2026 är det hästen som kombineras med elementet eld, därav Eldhästen.
Enligt den kinesiska astrologin började Eldhästens år den 17 februari 2026. Det är ett år som präglas av förändring, mod och nya riktningar.
När jag skapade den här stora triptyken som är tre tavlor om 80 x 100 cm bredvid varandra ville jag illustrera just det här: Att våga utmana sig själv, att se vägen framåt och att modigt ta ut en ny riktning som leder till något bättre – inte bara för dig själv utan också för de som finns omkring dig.
Här nedan hittar du den text som jag skrev om det här verket till en poesiafton här i Linköping. PÖL – Poesi och Öl arrangeras den sista onsdagen i månaden och du kan läsa mer om det eventet genom att klicka här.
Eldhästens år
Vem är jag egentligen?
Och vart ska jag?
Har jag modet att tro
på min egen styrka?
Med stor tvekan
blickar jag mot dunklet
framför mig.
Då närmar sig ett oväntat sken.
I skymningen
kommer en meteorsol
över bergens höga toppar.
”Något sådant finns inte”,
viskar förnuftet.
Ändå finns glöden där
och innerst inne förstår jag
vad ljuset betyder.
Det betyder att kraften
finns inom mig.
Att den föds ur mig.
Ur kaoset framträder en stig
som liknar ordning,
en plan.
Vem har skapat den?
Är det jag?
Jag vänder ryggen
mot det trygga solrosfältet
och tar ett första prövande steg.
In i mörkret.
Det krasar under hovarna.
Resan har blivit min.
Skymtar ett staket,
en gärdesgård,
men jag behöver inte
kämpa mig över det.
Staketet är till för att hejda andra,
kanske den med det röda öga
som jag anar i dunklet.
Skogens löv
kittlar över min rygg
när jag fortsätter
förbi skuggor som är minnen
som leker och som lockar
och försöker få mig att stanna.
Men jag ruskar på manen,
mitt sken ökar
och skuggorna viker undan.
Jag fortsätter in bland träden
och passerar dörrar
som jag avstår från att öppna.
Något drar mig vidare,
uppför,
mot bergen.
En smal bro tar mig över en bäck
som kastar guld omkring sig.
Jag saktar ner,
mitt på bron,
och njuter av ljuset
som gör mig trygg.
Men ljuset avslöjar också
det som väntar där framme,
slingrat runt ett träd.
Hovarna fryser fast.
Mina ögon fastnar på ormen
som fyller mig med skräck.
Meteorsolen tröstar
och säger:
”Kom, du klarar det här!”
Rädslan förvandlar
och föder ett mod.
Jag samlar min yttersta styrka,
sätter av i full galopp,
lämnar ormen bakom
och fortsätter i rasande fart
upp på den gamla stenbron
över havssundet.
Alltför sent
ser jag
att mittersta spannet saknas.
Avgrunden väntar i nästa sekund.
Då sveper örnen ner från skyn
och skriker till mig:
”Även du har vingar!”
Och jag flyger.
Bryter tyngdlagen
och seglar över solstrimman
mot ljusets rike
på andra sidan sundet,
där jag kan vara den jag är.
Nyfiket följer jag stigen
genom blomstrande ängar,
njuter av sorlet
från lyckliga bin och humlor.
En hjort nickar stilla mot mig,
jag nickar tillbaka.
Fortsätter.
Stelnar till is när jag ser
hur stigen leder in i en
svart grotta.
Glöden slocknar,
kraften dör ut.
Jag faller till marken,
tillintetgjord.
”Det här var ett misstag”,
viskar förtvivlan.
”Du hör inte hemma i ljus.”
Då stiger räven fram
ur skuggorna
och påminner om modet
som jag nyss fick:
”Res dig.
Ligger du kvar blir du ett byte,
men går du finns vägen kvar.”
På darrande ben tar jag mig upp,
med ett hjärta
som bultar
och slår.
Räddas av mitt eget inre sken
som lyser upp
och leder mig
genom den svarta labyrinten.
När jag når ljuset
plaskar en jublande regnbåge
rakt ner i dammen
där koifiskarna leker.
Katten som vilar
under det hjärtformade trädet
ler mot mig
och slår sakta med svansen.
Nu vet jag.
Varje steg jag tagit
har byggt min tillit,
varje andetag
har ökat min styrka.
Väl uppe på toppen
är himlen blå
och molnen vita.
Allt är frid och lycka.
Nu kan även jag vara med
och bidra
till att skapa en värld
fylld av värme
och kärlek.
Lämna ett svar