Som jag tidigare har berättat har min största vånda när det gäller Sleipner varit hur jag i hela världen ska få dit de åtta benen. Jag började arbetet med Sleipner med att som vanligt bygga ett ståltrådsskelett. Det är helt nödvändigt med detta skelett eftersom leran är mjuk när jag arbetar med den, och den mjukar till ännu mer en stund under härdningen så ska jag kunna ha smala detaljer som exempelvis hästben är det helt nödvändigt att de hålls uppe av något, exempelvis ståltråd.
Det kändes lite konstigt att göra åtta ben, men när jag väl hade snott ihop dem och böjt till de första grundformerna så det riktigt lovande ut. Det är nämligen så när jag skapar, att det finns olika steg i processen, och vissa steg är mer spännande än andra. Innan jag börjar skapa har jag ju vridit och vänt på det hela i tanken, prövat och förkastat, tänkt ut vilka tekniker och lösningar jag ska använda och ofta har jag också gjort massor med skisser. Man det blir inte alltid som man tänkt sig – ibland blir det som jag tror att jag tänkt ut så väl inte alls bra, och ibland blir de steg jag varit lite osäker på, de som varit mest spännande – mycket bättre än vad jag förväntat mig. Skapandet är en process, där jag steg för steg utvecklar en idé och ibland måste jag omvärdera alltihop och välja en annan väg. Och ibland fungerar det inte alls, och jag blir tvungen att kramar ihop leran till en klump med skräplera även om jag lagt ner väldigt många timmar.
Men än så länge ser det ju bra ut med Sleipner. Skelettet såg riktigt användbart ut, och när jag byggde på det fick hästen så småningom riktigt fina former. Jag tänker mig Sleipner lite grand som en islänning och därför har jag byggt en ganska stadig kropp. Dessutom har jag valt att låta honom att ha huvudet högt, ungefär som islänningar gör när de töltar. Jag har till och med dragit tillbaka det lite till för att ge ett ännu stoltare kaxigare uttryck.
Att det är flera olika färger på kroppen när jag bygger upp den beror på att jag till stor del använder mig av skräplera, det vill säga färgblandad lera som blivit över från tidigare projekt. Den kan ha vilka färger som helst, för senare täcker jag den med ett tunt lager med lera i de färger som jag vill att hästen slutligt ska ha.
Sleipner ska vara grå, så jag blandade till en aningen bruten grå färg som jag dessutom blandade in lite translucent (genomskinlig) lera i och lite svart embossing-pulver. Hur slutfärgen kommer att bli ser jag inte nu, men jag räknar med att det kommer att mörkna en del och att embossing-pulvret kommer att svälla så att det blir mörkare partier. På det sättet hoppas jag att Sleipner kommer att ge ett intryck av att vara stabil som sten.
För benen, ner mot hovarna, gjorden jag en skinner blend, en toning från hästens grundfärg ner mot svart.
Det som upptar mina tankar nu är om och hur jag ska göra runor på hästen. Jag leker med tanken att låta runor slingra sig över hästens kropp. Enligt de gamla gudasagorna hade Oden låtit rista in runor på Sleipners tänder, men kanske ska jag låta dem vandra över hästens kropp istället. Det här är ett sådant moment som är ”farligt”, för om jag misslyckas med runorna är det inte bara att jämna ut och fortsätta. Misslyckas jag med runorna är det bara att klämma ihop hela hästen till skräplera och börja om från början. Så det gäller att noga tänka sig för.
Lämna ett svar