Igår gick jag förbi ateljébordet, fick tag på en bit lera i farten, klämde till lite på den och vips hade jag en helt OK grund att bygga en häst på.
– Kolla, så snabbt jag fixade en hästform, sade jag.
Min dotter skulle skoja med mig, (hon anser själv att hon inte är vidare konstnärlig), men hon greppade också en bit lera, klämde till lite på den och sade:
– Kolla, så snabbt jag fixade en svanform!
Och jag kollade. Och det var en riktigt, riktigt bra svan.
– Varför fortsätter du inte på den? undrade jag.
Och dottern var själv lite förundrad och svarade:
– Ja, varför inte?
Så jag visade henne hur man gör fjädercanes (mönsterstavar som ser ut som fjädrar). Och snart var hon i full gång.
Behöver jag säga att jag är mycket, mycket imponerad av hur bra hon lyckades med sitt i stort sett första försök med polymer? Om några dagar ska jag visa hur det färdiga resultatet blev.
Lämna ett svar