Den blå hästen

posted in: Mönster, Polymer Clay | 0

sjostjarnaJag måste erkänna något.

Jag har skrivit och berättat om den blå hästen flera gånger. Men den finns inte på riktigt än – än så länge finns den bara i fantasin.

Det som har hänt hittills är att jag funderat mycket på den. Och jag har skissat mönster. Och jag har gjort själva grundformen till häst samt gjort ben och huvud  tonade från vitt till blått.

Men idag – efter att jag slagit av gräs och ogräs i diket ut mot vägen med lie och under tiden funderat på små hästar – tog jag mig i kragen, satte mig vid arbetsbordet och började.

Först blev det en sjöstjärna. Det är ganska enkelt – jag gjorde helt enkelt skinner blends från ljust blå till  mörkare blå som jag sedan rullade ihop och pressade till så att de blev fem sjöstjärnearmar. Och en bit rullade jag ännu tunnare och satte i mitten. När jag tittade på sjöstjärnan insåg jag att jag borde satt in flera smårullar i varje arm, då hade det blivit ännu mer sjöstjärnelikt. Får anteckna det i minnet och göra det nästa gång jag gör ett sjöstjärnemönster.

sjohastSedan började jag på ett sjöhästmönster. Även här jobbade jag med toningar av blå färg som jag sedan kombinerade ihop till en sjöhäst. På bilden ser du hur den såg ut innan jag började reducera ner den till liten storlek. På bilden är den ca 5 cm hög, men när den så småningom hamnar på hästen kommer den bara att vara ca 5 mm hög.

Nu återstår det att göra några fler mönster som kan passa till en liten blå häst, kombinera ihop dem så att det blir en bra rytm i dem och därefter se hur de passar på den lilla hästen. Det blir första gången som jag gör en blå/vit häst, så jag har inte för stora förhoppningar, oftast blir de första försöken i en ny färgkombination inte helt lyckade, det finns gott om misstag att göra och att lära sig av.

Fortsättning följer alltså…

Stökigt att vara kreativ

posted in: Inspiration, Kreativitet | 1

Jag upplever mig som en ganska ordningsam person. Jag gillar att veta var mina olika saker är och jag vill helst ha välstädat omkring mig innan jag sätter igång med ett nytt projekt.

Men när jag väl har kommit igång med projektet är det som om ordningsamheten blir som bortblåst! Jag formligen travar olika bitar av lera i allehanda former och färger på bordet, lägger verktygen huller om buller och det är tur att pastamaskinen är fastskruvad, för annars skulle väl den också fara runt. Hur kommer det sig? Är jag inte så ordningsam som jag tror?

Men så läser jag vårnumret 2012 av The Polymer Arts magazine. Det handlar om hur olika polymer arts artister organiserar sina studior. Det verkar finnas en gemensam nämnare här – de verkar faktiskt fungera på samma sätt som jag. De vill ha superordning och totalkoll på var alla prylar finns, men när de sätter igång med själva skapandet skapar även de en total röra av i stort sett allt de håller på med.

Men det behöver inte vara så motsägelsefullt som det låter. När man drabbas av kreativ inspiration går man liksom loss i sina känslor. Då är det otroligt viktigt att mycket snabbt kunna hitta det material eller det verktyg man för tillfället behöver. När man hamnar i den här skapande känslan som en del kallar inspiration har man inte alls tålamod att behöva börja leta efter grejer – de ska finnas till hands ögonblickligen. Och det är därför som man behöver börja med ordning, för ordningen skapar möjligheten att sedan släppa loss totalt i tryggheten att man kommer att hitta det man behöver.

Men varför man skapar oordning samtidigt som man skapar? Kan man inte vara ordningsam medan man skapar?

Jo, jag har allt försökt. Men det är liksom så att man rycks med, man har inte tid att hålla på och sortera. Precis som ordningen innan skapandet är till för att man ska kunna börja skapa snabbt är oordningen under själva skapandet till för att man ska kunna fortsätta skapa snabbt.

Hur är det för dig? Är du ordningsam eller oordningsam?

TACK alla snälla!

posted in: Polymer Clay | 1

Idag lanserade jag den nya hemsidan och har redan fått massor med positiv respons. TACK alla snälla! Det känns så underbart att få feedback, att höra vad andra tycker om det jag skapar.

För skapande är ett ganska ensamt arbete. För det mesta sitter jag ensam med mina tankar medan händerna arbetar. Och det är ju skönt i sig, särskilt om man som jag lever ett ganska hektiskt liv för övrigt. Det är helande att låta tankarna löpa, att bara sitta där och stilla arbeta och betrakta hur leran och mönstren formas. Samtidigt är det som om jag betraktar mina egna tankar och låter dem löpa till sina respektive slut utan utan att lägga in några värderingar.

På samma gång är skapandet kommunikation. Även om jag inte har minsta tanke på vad någon annan skulle tycka och tänka om det mina händer skapar blir det kommunikation när jag så småningom väljer att visa upp det. Betraktaren får känslor av olika slag, Man gillar det man ser eller också gör man det inte. Man ställer frågor kring både material och teknik och det är mycket intressant för mig att få höra på vilket sätt betraktaren uppfattar hästen, vilka delar och moment man uppskattar.

Många förstår inte vad det är de ser och det är lätt att begripa varför: De flesta har aldrig sett polymerlera användas på det här sättet tidigare. Och därför säger jag återigen:
Nej – det här är inte något färdigt ”pyssel” där jag köper en plasthäst och sedan köper mönster som jag klistrar fast på den. Jag skapar en häst från grunden och jag skapar också själv de mönster som jag täcker den med.

Och jag vet att det knappast går att förklara. Därför är det lättare att visa. Det gör jag i den här videon. Tänk bara på att den här videon är på lite över fyra minuter – i verkligheten tar det närmare en dag att skapa en Mosebacke Häst.

 

Ett hammarslag i huvudet

posted in: Inspiration, Polymer Clay | 0

Det började på flygplatsen i Denver, Colorado. Hela Colorado är i och för sig ett eldorado för den som är intresserad av konst, kreativitet och konsthantverk. Men det var i en av konsthantverksaffärerna på flygplatsen på väg hem till Linköping  som någon slog till mig i huvudet med en hammare. I alla fall kändes det så.

Det som fick mig att tvärstanna och dra efter andan var en liten ödla i en teknik som jag aldrig sett tidigare. Den hade färger och en mönstring som jag inte kunde förstå hur den hade skapats. Den lilla ödlan  slog an en sträng i mitt innersta och från den dagen (fast jag förstod det inte just då) var jag såld.

Det här hände våren 2011 och sedan dess har jag undersökt och utvecklat mig inom olika tekniker att använda Polymer Clay. Eller polymerlera som vi säger på svenska. I USA är det mycket stort att jobba med polymer clay, bland annat på grund av att materialet ger i stort sett obegränsade möjligheter. Här i Sverige säljs leran främst som någon form av barnleksak.

Polymerlera har nämligen en hel mängd spännande fördelar. Den är formbar i rumstemperatur. Den har speciella egenskaper som gör att man kan skapa de mest fantastiska toningar och mönster beroende på hur man låter färgerna blandas med varandra – eller inte blandas. När man skapat de former man vill bränner man dem i vanlig ungstemperatur – 130 grader – och därefter kan leran sandpappras, slipas, borras, poleras, ytbehandlas på många olika sätt.

Jag prenumererar på amerikanska tidningar speciellt för Polymer Clay Artists, jag är med i Facebook-grupper, jag köper böcker i ämnet (det finns många på engelska), och jag samlar oupphörligen på inspiration och erfarenhet.

För det är för mig precis som många andra har beskrivit: När man väl har kommit i kontakt med den här typen av material blir man fast. Omedelbart. Obönhörligt. Och man kan inte slita sig. Man kan inte sluta. Man vill bara mer.

Nu, två år senare, anser jag att jag har kommit så långt på vägen att jag kan visa upp mitt arbete för andra och regelbundet blogga om kreativitet, polymerlera och det som ger mig inspiration att gå vidare.

Välkommen att följa med på resan!

 

1 62 63 64 65