Ju längre man lever, desto mer lär man sig om sig själv och hur man fungerar.
Jag är ju en allmänt kreativ människa, det innebär att jag inte bara skapar i polymerlera utan jag ägnar mig åt alla möjliga andra kreativa sysselsättningar, bland annat skriver jag. Jag har sedan länge upptäckt att texter som jag skriver direkt på datorn blir sämre än om jag börjar med att skriva texterna för hand, det är som om jag kommer åt olika delar av hjärnan när jag uttrycker orden via en penna som bildar mönster på ett papper jämfört med när jag uttrycker orden genom att trycka på tangenter så att de framträder på en skärm framför mig.
När jag skriver med penna är det som om jag kommer närmare känslorna och när jag skriver på datorn är det som om jag blir mer korrekt och strukturerad. En bra text innehåller mycket riktigt lite av varje, och de texter som jag själv tycker blir bäst är sådana som jag först skriver för hand och därefter renskriver och justerar på datorn. Exempelvis skriver jag alltid för hand när jag intervjuar människor, och det verkar som om de som blir intervjuade också blir lugnare och ger mer av sig själva och sina tankar när jag har ett block framför mig som jag skriver på.
Jag har – sedan jag skaffade mig en ateljé – upptäckt att samma förhållande gäller för det konstnärliga skapandet. Det är som om datorn dämpar kreativiteten. För bara någon månad sedan hade jag ofta datorn i ateljén för att hitta inspiration. Och visst finns det fantastiska bilder och tutorials och bloggar och mycket annat på nätet att låta sig inspireras av. Men jag upptäckte att jag blev allt mer passiv – att den där bubblande känslan av kreativitet blev allt svagare.
Så jag gav datorn förbud mot att vistas i ateljén. Visst använder jag datorn ibland – jag skriver ju det här blogginlägget på den – men den är inte längre i ateljén. När jag skapar så skapar jag utan en bildskärm i närheten. Och nu känns det bubblande, spännande och kreativt igen! Nya sorters tankar och idéer avlöser varandra och det är riktigt, riktigt spännande att se vart de leder.
Och det ger mig lite andra tankar: Tänk om det är många andra som reagerar på samma sätt? Som har svårt att vara kreativa när deras uppmärksamhet riktas mot en bildskärm av något slag?
Lämna ett svar